hemma

är jag nu igen...

Vilken underbar känsla det är att få somna och vakna i min alldeles egna säng.
(Den jag delar med maken min...)
Och vad underbart det är att få sitta vid frukostbordet och bli serverad kaffe och havregrynsgröt av honom som jag tycker allra mest om i världen.
Härligt att inte behöva stressa utan jag får ta dagen som den kommer till mig...

Jag tror att jag åter igen har fått den dos av omväxling som jag behövde.
Nu känns det så bra att få vara hemma igen så
jag känner mig som nyförälskad i allt och alla!











Min fina dotter hade alldeles själv bakat pepparkakor tills jag kom hem. Något som gladde mig mycket.
Jag vet att det är något som även storebror tycker om när han kommer i morgon. Då har vi hela familjen samlad igen...

Tyvärr är det inte så för alla att de kan få glädja sig över att ha familjen samlad kring sig. Jag vet det allt för väl.
Under mina veckor när jag var borta fick jag höra så mångas berättelser om hur annorlunda allting kan bli. Helt annorlunda än det var tänkt från början.
Men så tycks ju livet vara...

Det blir sällan som vi först tror och hoppas. Det händer allt för ofta att vi måste omvärdera allt.
Allt det vi trott och hoppats på.
Vi kan ha drömmar och planer. Vi kan tro och hoppas. Vi kan önska och fundera.
Ändå måste vi ta emot livet som det ges till oss.
Det blir sällan som vi först tänkte...





Adventstiden som vi nu är mitt inne i borde ändå få vara en tid när vi kan tro och hoppas.
Tro att det blir bättre sen. Hoppas på en ljusare framtid.
Hur ont livet än gör oss just nu så finns det någon
form utav hopp.

Åtminstone jag vill tro så...