hösten

är obarmhärtigt här...

Löven dalar ner från rönnbärsträden. Björkarna blev nästan kala av höststormen för några dar sen. Allt går mot vintern om vi sen vill det eller inte...

Egentligen är det inte så dumt med  våra olika årstider. Då får alla vara med om den årstid de mest av allt tycker om.
Som alla vet tycker jag mest om sommaren. Trots det är hösten en vacker årstid.
Vacker men sorglig...




Sorglig därför att den påminner om avklädandet. Slutet. Döden.
Fast det  kan också vara så vackert.
Det påminner mig också om mitt eget humör.
Sinnesstämningen som kommer och går. Den som ibland är så glad och upprymd. Så hoppfull med tro på livet och framtiden.
Men som också fyller mig med vemod och sorgsenhet. Bekymmer över framtiden och hur allt kommer att bli...




Samtidigt vet jag att jag inte kan göra så mycket åt min situation.
"Det är som det är" brukar jag säga.
Och just det är så oroväckande. Att inte kunna göra något åt det. Att bara tvingas finna sig i det som händer. Följa med tid år ut och år in...



Det är som med årstiderna.
Allting växlar.
Hela tiden. Stannar inte upp. Går framåt oberoende av om vi kan göra något åt det eller inte.
Sommar. Höst. Vinter. Vår...

Fortsätter, fortsätter, fortsätter...