lördag 31 oktober 2015

alla helgons dag

firar vi i dag...

Det är för mig inget halloweenfirande utan en eftertankens helg. En helg när vi får tänka på livet och döden och allt vad det innebär.
En helg när vi tänker på de som gått bort före oss och som vi får minnas med glädje och tacksamhet...

Inget spektakel och utklädande alltså...

Jag tänker på några personer i dag som kommit att betyda något alldeles speciellt för mig.
Den första var en kvinna som lärde mig att jag ska tro på mig själv och gå den väg som jag tror är rätt för mig.
En kvinna som själv fick försaka det mesta i livet när hon redan som 33 åring blev änka med fyra små barn.
Hon dog när jag var 11 år.
Den kvinnan var Adina - min mormor...

Den andra jag tänker på var min egen far.
Jag minns när jag som liten flicka var med honom efter ett lass hö med häst och släde.
Det var vinter.
På hemvägen satt jag fastbunden uppe på hölasset när hästen blev rädd av någon anledning och vi hamnade i diket.
Jag i min tur blev rädd och trodde att jag skulle ramla av.
Fars ord glömmer jag aldrig. "Var inte rädd. Det ordnar sig!"
De orden har hjälpt mig många gånger i livet...


Sen blev jag stor. Gifte mig. Fick barn.
Vårt tredje barn fick vi aldrig lära känna. Han dog innan han föddes.
Ändå blev det en sorg i mig som jag lärt mig leva med. En saknad efter honom jag aldrig fick lära känna. En förhoppning och en dröm som gick sönder.
Men "man kan stå ut med mycket så länge man har någon att berätta det för" som Tomas Sjödin skriver...




Så kom det senaste året som blev så omvälvande på så många sätt.
Flera i min närhet har gått bort plötsligt och oväntat. Men det som påverkade mig mest av allt är tanken på min egen storebror.
Att han skulle dö endast vid 56 års ålder har jag fortfarande svårt att förstå. Jag saknar honom mera än jag själv kan förstå. Något kommer alltid att fattas mig.
Min storebror som alltid funnits där...

Även detta är något jag måste leva med.
Så är livet.
Detta är livet.
Sorgen och glädjen vandrar hand i hand. Döden och livet likaså...

Vi får i dag minnas med både sorg och glädje.
Det gör jag...






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar