söndag 8 januari 2017

Gott Nytt År

borde jag ha skrivit för länge sen...

Men eftersom jag inte gjorde det då så gör jag det nu.
Alltså, jag önskar alla mina läsare allt gott inför det nya året! (Nu låter jag verkligen som om jag anser mig vara en känd skribent...)
Men vi har alltså ett nytt år 2017.
Året då vårt land Finland fyller 100 år.
Det är en lång tid det. Mycket har hänt och så kommer det också att göra under det nya året.Mycket som oroar oss men också mycket som vi gläds åt.
Jag vill tro att vi  trots allt har något att se fram emot...

Det nya året har börjat bra hemma hos oss.
Eftersom de unga har flyttat ur boet har de varit mycket på sina egna vägar. De har ändå hunnit glädja oss föräldrar med sin närvaro här hemma också.
Vilket gläder mig mycket...

Inte för att jag har nåt emot att dela mina dagar med mannen i mitt liv. Han som jag en gång bestämde mig för.
Från början var det vi två. Nu är det så också trots att livet berikat oss med ytterligare två personer. Två självständiga unga människor som jag måste låta få gå.
Få pröva sina egna vingar som man brukar säga...

Min uppgift hittills har varit att försöka fostra dem till självständiga ansvarstagande människor.
Nu tror jag min uppgift är att finnas bakom dem. Som stöd och trygghet. Någon att komma hem till när de vill det. Någon som finns där. Som inte blandar sig i men som finns bakom...


Det är intressant det här när de unga flyttar ut. Vad har vi då kvar? Har vi nåt kvar? Eller har allt i livet kretsat kring barnen sen de kom?
Från början gjorde det ju inte det. Då kretsade allt kring oss två. Då var vi hela världens centrum. Trodde vi.
Åtminstone tror jag att jag tänkte så ibland...

I dag tror jag att vi har mycket kvar.
En grundläggande gemenskap som inte alltid kräver så stora ord. Som inte alltid betyder att vi måste prata och diskutera hela tiden utan att vi också kan sitta tysta långa stunder var och en med sitt.
En gemenskap som innehåller både trygghet och kärlek.
Det är så vi har det nu och det är så det ska vara...

Och nu när jag ser ut på snön genom fönstret tänker jag att om två månader får jag sätta igång med att så fröer och hoppas på en god skörd några månader efter det.
Livet är verkligen inte slut ännu.
Vi har så mycket kvar att ge både varandra och andra.
Jag vill fortsätta leva, hoppas och planera...

I hönshuset är det vila just nu.
Det är bara Mini-Bea som värper ett litet beige-rosa ägg om dagen. Hon är så ung ännu (kläcktes i början på maj) så hon har inte lärt sig att höns vilar på vintern.
Hon värper och gamla Viola som är vår enda "ursprungshöna" vilar på ägget tills husbonden hämtar in det om kvällen...

Ja det här var mina funderingar i början på det nya året...



2 kommentarer:

  1. Upplever att du är en rik människa med båda fötterna på jorden. Vill gratulera dig till din kristna tro. Också min tro bär mig varje dag. Tron är en nåd som vi får ta till oss, en rikedom vi unnar alla medmänniskor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tron är en rikedom. Även så mycket annat i livet.
      Speciellt de två senaste åren när jag fått lära känna nyfinländare tycker jag mitt liv harberikagts ännu mera...

      Radera