tisdag 6 november 2018

nu räcker det

tänker vi ibland...

Molnen hopar sig ibland...
Åtminstone jag gör det rätt så ofta.
Det känns då som om de allra mörkaste molnen samlar sig ovanför just mitt huvud och jag ser ingen utväg.
Jag fastnar i en "tycka-synd-om-mig-själv" känsla och allt blir fel redan innan jag slår upp mina ögon på morgonen.
Såna dagar är det inte alls roligt att vakna.
Det här hände igen för några dagar sen. Och som vanligt måste jag då bestämma mig för hur jag  skulle göra.
Antingen stanna kvar i känslan eller besluta mig för att ändra på den...

Jag tycker att jag fått lära mig att det sämsta vi kan göra är att fortsätta tänka i de negativa banorna. Då kommer bitterheten och slår sina klor i oss och bland alla människor som finns är det väl just bittra människor som förstör mest.
Både för sig själva och för andra...


Jag fick en gång en broderad tavla av en vän.
Hon hade drabbats hårt av livet.
Så hade också jag på många sätt. Men hon påminde mig om att det mesta handlar om vad vi gör av livet.
Vill vi fortsätta gå omkring och sura eller ska vi försöka göra nånting annat i stället. Vi var överens om att göra vårt bästa.
Jag tror att vi kan påverka mycket av hur vi mår genom att tänka positivt och bestämma oss för att göra det bästa av vår situation.
Bestämma oss för att inte låta bitterheten hålla fast oss...



Min allra bästa vän och jag...
Den dag jag fick diagnosen MS var "han som bär mitt namn i sin ring" (lånade ord av M. Lönnebo) som vanligt med mig.
Han sa "det här ska vi klara tillsammans!" och så har det också fått bli.
Utrustad med vishet och tålamod från ovan har han hjälpt mig rulla fram genom snart 28 år.
Det där var inte riktigt sant.
Faktiskt är det bara 7 år som jag rullat fram.
Innan dess kunde jag också gå som de flesta andra...

Det är det där med att tvingas rulla fram genom livet som ofta blir till ett problem för mig. När insikten om att jag mänskligt sett ALDRIG MER kommer att kunna gå ramlar över mig blir det så svårt.
Javisst, jag kan så otroligt mycket annat. Jag får tänka så.
Jag vet.
Ändå så tvingas jag bara konstatera att jag nu suttit på min rumpa i 7 års tid och om jag får leva länge så kan jag få göra det 20 år till. Orkar jag det?
Det är just såna dagar jag får tänka om och göra lite saft av citronen...

Jag vet inte hur framtiden blir men det vet ingen annan heller.
Varje dag får vi ta nya tag och trots ovissheten se framåt. Göra det bästa av vårt liv.
Dimslöjorna lägger sig framför oss men vi kan ana lite av horisonten bakom dem.
Det är ditåt vi ska.
Vidare...

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar