Juni är här

och då brukar sommaren börja på riktigt...

Fast så känns det inte i dag.
Regn och bara 12 + ° men vädret är som livet.
Det ändrar hela tiden.
I morgon utlovas i alla fall sol och sommarvärme...

Oberoende av vädret så blommar syrenerna.
Någon dagsfärsk bild har jag inte lyckats åstadkomma men en gammal får duga.
Lika höga då som de är nu.
Syrenerna borde få sig en ansning - nerklippning - men vi ska låta dem blomma färdigt först...

Syrenerna sträcker sig mot himlen...

När jag ser ut över trädgården ser jag mycket som kunde göras och mycket som får vara som det är.  Vår trädgård har så fina gömställen fick jag lära mig i går när två småkillar var här och lekte kurragömma.
De höga buskarna är också bra skydd mot de förrädiska vindar som härjat här de senaste dagarna. Dessutom ger de ett lummigt intryck.
Mycket trevligare än hur det såg ut när vi flyttade hit för 20 år sen...

Så såg det ut då - men också nu...

Jag tycker om att påta i trädgården.
Det gjorde jag redan då när vi köpte huset och påbörjade trädgårdsplaneringen.
Då fanns här en igenvuxen gräsmatta och några gamla häggar.
I dag är häggarna borta och har ersatts med annat.
Med både nyttiga bärbuskar och äppelträd men också blommor och rosbuskar.
De senaste bara för att de är vackra att se på...

 I dag såg jag att en del aklejor börjat blomma.
Akleja är bland de vackraste blommor som finns. När vi tittar närmare på den kan vi se en grupp fåglar (svanar?) som böjer sig emot varandra.
De är så fulländade i sin skönhet att jag aldrig sett dess like.
Jag brukar säga att den som inte tror på under har aldrig sett in i en akleja...

Löjtnantshjärta och gullviva...

Andra blommor ställer sig också för blomning. Och en del har redan blommat färdigt.
Ute på åkrarna runt huset blommar det gula maskrosor överallt och även de har sin skönhet.
För mig är det viktigt. Alltså viktigt att få se skönheten i det som blommar. Då blir jag påmind om livet som ges oss. Vi blommar en tid. Är vackra och sköna. Sen vissnar vi ner. Dör.
Blir till jord igen och växer upp med ny kraft på ett annat sätt.
Så tror jag åtminstone...

Förra årets grödor...

De senaste åren har jag och vi även satsat allt mera på att odla mat som vi kan äta.
Under våren är det då bråda tider för oss "småbrukare".
Vi måste förodla inomhus för att sen plantera ut allt.
Inom maj månad måste det ner i jorden
som vi vill skörda i augusti.
Nu är det bara morötter och lök vi väntar på att få så och sätta.
Morötterna ska "växa i höstmörkret" har vi lärt oss.
De skall inte sås för tidigt för att inte bli angripna av morotsflugor.
Och löken behöver inte heller komma för tidigt i jorden.
Men potatisen är satt och andra grönsaker är på gång.
Aubergine och squash finns ännu på fönsterbrädan. Likaså tomat- och gurkplantor som ska ut till växthuset så småningom när risken för nattfrost förhoppningsvis är borta.
Mycket är gjort men en del återstår ännu.
Sen hoppas jag på en rik skörd av bönor även i år men "den som lever får se" som det brukar sägas...


Ibland tänker jag att jag lever i en slags inbillad romantisk dröm om att kunna få vara självförsörjande.
Jag har förstått att eftersom jag har en sjukdom (MS) och begränsad rörelseförmåga så borde jag förstå bättre än att ta på mig så mycket onödigt arbete som jag gör. Allt det jag anstränger mig för finns ju att köpa och jag kunde leva på ett lättare sätt.
Men vem har sagt att livet måste vara så lätt som möjligt?
När jag - och vi alla - trivs och mår bra av det vi gör sporras vi att anstränga oss ännu mera.
Och mår ännu bättre av det...







Så därför bakade jag lite bröd i dag...