Ännu för bara några veckor sen skulle ingen av oss ha trott att det skulle bli så här.
Då hade inte många hört talas om varken coronavirus eller covid-19.
Hela världen är upp-och-ner vänd känns det som!
Nu är det inte längre enbart i de krigshärjade länderna som människor är rädda.
Även vi här i våra välfärdsländer är rädda...
I dagens tidning berättas om en pappa i Syrien som gör allt för att klara livhanken för sig och sin familj.
Han säger "vi har suttit instängda i våra hem av rädsla för att gå ut. I dagar, nätter, månader och år. ----
Skillnaden är att det liv som ni i resten av världen nu lever har blivit det normala för oss"
Så skrämmande livet kan bli för oss alla fast på olika sätt...
Det känns både konstigt och skrämmande med detta virus som kommer allt närmare inpå knutarna.
I vårt land finns många förbud och restriktioner just.
Jag tror knappast någon levande människa har varit med om detta tidigare.
Vi får inte hälsa på våra äldre släktingar. Vi får inte gå till skolan, gå på kurser, konserter, restauranger, pubar eller i kyrkan.
Så många som möjligt ska arbeta hemifrån och hålla sig hemma...
Det är en mycket märklig tid vi lever i!
Själv har jag inte varit utanför tomtgränsen på snart två veckor. Jag har inte heller träffat andra människor än den man jag är gift med.
Så skönt att han är min allra käraste vän så det går ingen större nöd på mig.
Och glad är jag att jag inte bor i vår huvudstad just nu...
Fast jag är nog ingen stadsmänniska.
Hur skulle jag må om jag måste bo i en stad? Speciellt i en stor stad?
Inte så bra tror jag.
Jag mår nog bäst här i mitt lilla hus ute på prärien.
Nu hade jag tänkt börja odla så smått. Få igång vårsådden.
Som väl var så hade vi varit och köpt grönsaksfröer innan allt detta med corona hände.
Vi ville vara förberedda.
Men i morse när vi vaknade var hela världen vit. Ett 20 cm tjockt snölager täckte marken.
Så vi får vänta ett tag till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar