onsdag 3 juni 2020

sommaren kom...


Rhododendron Cunningham White...
till slut ändå...

Jag trodde inte den skulle komma.
För mindre än en månad sen vaknade vi till en trädgård inbäddad i snö.
Nu är den inbäddad i grönska.
Hägg, rhododendron, rosenkvitten, gullvivor, blåsippor ja t.o.m. maskrosor blommar. Snart gör rönnen det också.
Och åkrarna runt huset som alldeles nyligen plöjdes, harvades och såddes grönskar.
Allt är så vackert så det tar nästan andan ur  mig när jag går ut....


Rosenkvitten...



Jag är en människa som lever upp
när det blir vår och sommar.
Då kan jag komma ut ur mitt ide där jag tillbringat många månader.
Ingen människa mår bra av att sitta inomhus allt för länge.
Vi behöver få andas frisk luft och känna doften av det som växer för att må bra.
Sitter vi inomhus för länge kommer alla möjliga krämpor över oss.
Det är inte bara psyket som tar stryk. Även kroppen gör det.  
Åtminstone för mig fungerar det så.
När jag får vara ute i naturen eller i min kära trädgård så mår jag så otroligt mycket bättre både till kropp och själ...



Som vanligt har jag gjort vad jag kunnat för att få en grönsaksskörd till hösten.
Jag brukar tänka att om jag vill skörda något måste fröna i jorden i maj.
Så nu har jag rödbetor, bönor, sallad, spenat, grönkål, dill, persilja, salladslök, vanlig rödlök, potatis, och zucchini i jorden.
Morotsfröna är ännu inte sådda. 
Vi har lärt oss att om de sås först kring 12 juni klarar de sig bäst undan morotsflugans larver.
Fråga mig inte varför det verkar så.
Jag - eller vi måste jag skriva i ärlighetens namn - har gjort vad vi kunnat.
Nu hjälper vi till med vattning då och då, väntar på skörden men litar på att vår Herre sköter växten...

Det är så mycket som blev annorlunda den här våren. Så mycket som vi inte ens i vår vildaste fantasi hade kunnat tänka oss.
Jag tänker på allt detta kring corona och annat elände. Jag tänker på människor som blir sjuka och som ibland måste lämna oss. Allt för tidigt tycker vi.
Ändå fortsätter livet.
Hur det än känns och hur det än blir så påminns vi nu om att livet fortsätter.
Årstiden säger oss det.
Livet har sina med- och motgångar men på nåt sätt fortsätter det ändå.
Många gånger känns det som att vi inte orkar längre. Att det får räcka nu.
Ändå vill vi fortsätta leva och får göra det.
Mitt i allt det som händer. Mitt i livet.
För detta är livet...


En skymt av himlen i vattnet bland allt som lever och växer...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar