Man ska inte vara för känslig...

så kändes det en dag...

Jag var bort en sväng. Hade en medhjälpare vid min sida. Hon träffade en bekant.
Personen ställde sig bakom min rygg och pratade med min hjälpare.
Och som hon pratade sen...


Berättade om sin sjuka rygg eller vad det nu var. Berättade om hur svårt det är när man inte kan göra det man vill. Hur ont och besvärligt hon hade det. Hur sjuk hon var.
Berättade att hon känner sig liksom fångad i sin egen kropp. Men att det bara är att acceptera. Ingenting att göra något åt. Hur orättvist det känns att just hon fått det så här. Att allt blev så fel.
Så annorlunda.
Hon berättade och berättade...




Allt gick ovanför huvudet på mig. Nästan som om jag inte fanns där.
Och ändå kunde jag ha sagt åt henne att "jag vet vad du pratar om"...

Men jag sa inget...