denna dagen

ett liv...

Jag önskar jag kunde leva varje dag som om den vore den sista!
Att varje dag skulle vara så livsviktig att jag inte behövde drömma mig bort ifrån den. Så viktig att jag kunde glädjas åt att jag får leva här och nu och inte tänka på om OM skulle finnas.
Det är min  önskan.
Men det är svårt att leva så...

Jag kan väl inte tro att det är omöjligt men som den människa jag är så har jag mina inbyggda protester.
Jag tänker så ofta att om livet bara vore lite annorlunda. Om det var si eller så skulle allt vara så mycket bättre.
Men nu är det som det är och då tror jag faktiskt det bästa är att göra allt jag kan av det...

Om jag slutar tänka i OM tänkandet så tror jag faktiskt att livet skulle vara lättare.
Då kunde jag sätta mig ner vid porten ut till livet med öppnade sinnen och hjärta.
Jag skulle inte styras så mycket av varken det inre eller det yttre utan jag kunde i stället leva här och nu.
Då tror jag det skulle vara lättare att leva...

Att inte göra mig bekymmer i onödan utan ta dem när de kommer.
Jag skulle leva mera bekymmerslöst.
Skulle det vara att leva ansvarslöst? Nej faktiskt så tror jag inte det.
Jag skulle ta ansvar för det som händer när det kommer och inte varken före eller efteråt.
Då skulle jag leva mera som fåglarna jag försökte fånga på bilden men som misslyckades. De flyger och far men jag tror inte de oroar sig speciellt mycket.
Åtminstone verkar det se ut så...

Jag får nöja mig med att se på hönsen i stället.
De tycks också leva ett bekymmerslöst liv.
Det enda de gör är att picka i sig mat - under förutsättning att vi ger dem det förstås.
De går omkring i hönsgården. Flaxar till ibland. Flyger lite.
Och tuppen gal.
Och så ger jag dem mera mat och de fortsätter picka i sig.
Dag ut och dag in verkar det som.
Nöjda med sina liv...

Ute i min trädgård grönskar det.
Jag är så glad att jag har den. För mig är det en av årets höjdpunkter att få se hur det växer och grönskar i trädgården.
Något att glädjas åt och minnas till vintern sen...

det liv som inte blev

kunde jag kalla detta inlägg...

Alla lever vi med någon form av "om" i våra liv.
Om det inte vore si eller så.
Om det hade varit annorlunda. Om jag bara hade haft mera pengar, tid eller vad som helst.
För mig handlar det ofta om "om jag bara kunde gå"...

Ibland undrar jag hur länge vi måste leva innan vi lär oss att livet är - oberoende av hur dessa om ser ut?
Livet är!
Som det är helt enkelt.
Eller invecklat om vi hellre vill ha det så...

Jag tror jag lärde mig rätt så tidigt att livet är svårt och komplicerat.
Inte alls lätt att leva för alla. En del orkar inte heller leva.
Tidigt insåg jag att livet är orättvist fördelat åt oss.
Det är bara så. Inget vi kan göra något åt.
Livet är som det är...

Ibland känns det som att molnen samlas över oss...

Så enkelt att uttrycka sig så!
Men ack så svårt att leva med det.
Så lätt kommer de mörka tankarna och vill ta över. De vill ta makten och orken ifrån oss.
Göra oss svaga och orkeslösa.
Dagarna då solen och ljuset känns så långt borta och alla "varför frågor" kommer...

Andra dagar känns det som att allt går på nåt sätt.
Dagar då hoppet om att allt ska bli lättare snart, får ha makten. Dagar som vi borde få ha flera av.
Ljusets och hoppets dagar...

Tomas Sjödin skriver i sin senaste bok (Den som hittar sin plats tar ingen annans)
om förtröstan.
"Förtröstan handlar om att våga tro på trösten innan man egentligen fått den.
Lita på att det kommer att gå bra, och om det inte går bra så kommer det att ordna sig på något konstigt sätt ändå." (s. 49)
Tänk om jag kunde lära mig tänka så...

Man ska inte vara för känslig...

så kändes det en dag...

Jag var bort en sväng. Hade en medhjälpare vid min sida. Hon träffade en bekant.
Personen ställde sig bakom min rygg och pratade med min hjälpare.
Och som hon pratade sen...


Berättade om sin sjuka rygg eller vad det nu var. Berättade om hur svårt det är när man inte kan göra det man vill. Hur ont och besvärligt hon hade det. Hur sjuk hon var.
Berättade att hon känner sig liksom fångad i sin egen kropp. Men att det bara är att acceptera. Ingenting att göra något åt. Hur orättvist det känns att just hon fått det så här. Att allt blev så fel.
Så annorlunda.
Hon berättade och berättade...




Allt gick ovanför huvudet på mig. Nästan som om jag inte fanns där.
Och ändå kunde jag ha sagt åt henne att "jag vet vad du pratar om"...

Men jag sa inget...

advent

fyller mig alltid med glädje...

Men också med lite vemod i år. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag en längre tid känt mig trött och sliten inombords.
Inte för att jag har för mycket att göra. Inte för att jag har några krav på mig. Inte för att jag har några måsten.
Nej.
Ändå har jag känt mig trött och sliten i själen...

Kanske har allt att göra med att även jag är drabbad av detta samhälles tänkande kring om och men.
Om det bara vore annorlunda, om det vore si eller så i stället.
Om allting vore mera perfekt då skulle jag minsann vara lyckligare!
Men...

Omständigheterna är så fel.
Jag har för lite pengar. Jag har inte råd med det ena eller det andra.
Jag är inte tillräckligt frisk. Det är fel på mitt utseende. Jag borde skaffa ny garderob.
Åka på en semesterresa till södern.
Pynta och städa och baka till julen som en riktig husmor ska göra.
Jag har inte tid och så vidare...







Jag tror att det spelar ingen roll hur länge jag lever eller hur mycket jag får uppleva eller köpa åt mig så kommer det alltid att vara något som är fel. Jag kommer aldrig att bli nöjd så länge jag inte lär mig det viktigaste!
Alltså att leva här och nu.
I och med de omständigheter jag har...



















Lär jag mig inte att leva i det som är nu och här så inte lär det ska bli bättre sen heller.
Jag kommer ju alltid att ha mig själv med mig...

det var den vintern det

kan man ju tycka i dag...

Det är den 10 november och vi har igen + 6° varmt ute.
Snön har regnat bort och igen lyser åkrarna nästan gröna. Endast lite snö finns kvar.
Trots det gick mannen min ut för en stund sen. Han skulle rensa bort sly i de kommande skidspåren. Så någon måste ju tro på vintern trots allt...

Trots att jag inte är så speciellt snövänligt sinnad tycker jag ändå att vi kunde få ha lite snö "åtminstonde" (som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt).
Allt blir så mycket ljusare med snö. Slaskväder är inte trevligt och inte heller för mycket kyla och snö.
När är människan nöjd egentligen?
Det är en fråga värt att fundera på...

Att vara nöjd med det som livet erbjuder oss är inte det enklaste.
Jag vet att jag berört frågan förr och jag vet att jag kommer att göra det många gånger igen. För jag tror nämligen att det skulle vara så viktigt att vi lärde oss vara nöjda.
Nöjda med det vi har och får...

Själv tycker jag att jag är en rätt så nöjd människa.
Jag har inte så stora krav på livet. Trivs här hemma. Klarar mig med lite pengar. Behöver inte så stora utsvävningar. Är praktiskt lagd och kan göra en hel del själv.
Jag är nöjd bara jag får lite omväxling då och då...

Så tycker jag. Ibland.
Ser jag till det stora hela är jag precis som alla andra människor.
Lever efter det där stora OM-et.
Om det vore si eller så vore allt så mycket enklare. Om jag bara hade mera pengar behövde jag inte fundera och planera så mycket. Om jag hade ett större och bekvämare hus. Om jag hade en egen bil.
Om jag kunde ha de där snygga kläderna. Om jag kunde få resa mera och se världen. Om jag kunde röra mig fritt i skog och natur. Om jag kunde gå ner i vikt. Om jag hade ett vackrare utseende.
Om jag bara kunde gå...










Om...







Jag styrs av detta OM!
Jag vill det inte men jag gör det.
Så tror jag det är med oss alla. Vi har det med oss ända sen vi var små.
Vi ska inte vara nöjda med hur vi har det utan vi ska drömma oss bort till något annorlunda. Till det där OM som vi kanske aldrig kommer att få uppleva ändå...

Hjälp mig att leva just i dag...