fredag 1 april 2016

våren är här

med solsken, fågelkvitter, tuppar som galar och gammalt skräp i gräsmattan...

Men ack vilken underbar tid vi lever i nu!
Jag känner hur livsandarna återvänder.
Det är vår och vi kan åter börja tro på en framtid.
Just denna morgon har vi några minusgrader men vad gör det när det utlovas mycket varmare till eftermiddagen...




















På fönsterbrädan frodas en del pelargonsticklingar och påminner mig om kommande tider utomhus.
Ännu är de små men de växer.
Andra blommor igen tycks vilja säga tack-och-adjö för sin del.
Några lökväxter som hyacinter, påskliljor och narcisser får stanna kvar i sina krukor för att senare planteras ut i trädgården. Det ser jag fram emot.
Jag tror på livet igen med andra ord...


Själv kan jag inte heller annat än känna mig lycklig över att kroppen säger att den mår bra.
Tydligen har all träning på gymmet gjort stor nytta. Och av någon anledning har min MS inte blivit värre utan snarare tvärtom.
Jag känner mig piggare i kroppen än på länge...

Bild från förra året...


T.o.m. hönsen mår bra nu när de kan börja vara ute nästan hela dagarna.
Till vår glädje förser de oss med ägg i rik mängd.
Vi har utökat våra höns med  fyra nya hönor och de har anpassat sig rätt så bra till de andra hönsen.
Berta, Flisa, Elsa och Allena.
Den sistnämnda vet vi dock inte hur det kommer att gå för.
Hon är en klar enstöring. Om hon blir utfryst av de andra har vi ännu inte förstått. Men allena sitter hon mest på sin pinne...
En tupp till har vi också numera. Ture finns stolt kvar men hans son Börje (som undgick slaktdöden i höstas för att vi trodde han var en höna!) tar numera också sin plats.
Börje tog sig an de nya hönorna på direkten så nu har tupparna några damer var...
Ture





Så fortsätter livet på vår gård Sommarbo.
Jag ser fram emot det som komma skall och försöker att inte bekymra mig för morgondagen. "Var dag har nog av sin egen plåga" heter det visst...




Men visst blir jag orolig när jag ser hur vårt land vill dra ner och spara på allt.
Att funktionshindrade som redan är hårt drabbade skall behöva oroa sig för hur det går den dag vi fyller 75 år är inte lätt att förstå. Varför skall det alltid sparas på dem som inget har?
Kan inte de rika nångång offra lite av sitt överflöd?
Jag bara undrar...


2 kommentarer:

  1. Hej Gunilla! Jag är så sällan in och läser bloggar nu för tiden, kanske blir så när man lagt ner eget skrivande? Hur som helst vill jag tacka för senast och tacka för detta glada inlägg, blev riktigt upprymd av att läsa det. Livet är ju med- och motgång, men våren är en härlig tid och så roligt att du känner dig bättre i kroppen också. Sköt om dig och dina fina höns och tuppar (och resten av familjen också!) Kram Monika

    SvaraRadera
  2. Tack Monika!
    Alltid när du kommer på tal eller i mina tankar blir jag så glad i hjärtat!

    SvaraRadera