våren är här

med solsken, fågelkvitter, tuppar som galar och gammalt skräp i gräsmattan...

Men ack vilken underbar tid vi lever i nu!
Jag känner hur livsandarna återvänder.
Det är vår och vi kan åter börja tro på en framtid.
Just denna morgon har vi några minusgrader men vad gör det när det utlovas mycket varmare till eftermiddagen...




















På fönsterbrädan frodas en del pelargonsticklingar och påminner mig om kommande tider utomhus.
Ännu är de små men de växer.
Andra blommor igen tycks vilja säga tack-och-adjö för sin del.
Några lökväxter som hyacinter, påskliljor och narcisser får stanna kvar i sina krukor för att senare planteras ut i trädgården. Det ser jag fram emot.
Jag tror på livet igen med andra ord...


Själv kan jag inte heller annat än känna mig lycklig över att kroppen säger att den mår bra.
Tydligen har all träning på gymmet gjort stor nytta. Och av någon anledning har min MS inte blivit värre utan snarare tvärtom.
Jag känner mig piggare i kroppen än på länge...

Bild från förra året...

T.o.m. hönsen mår bra nu när de kan börja vara ute nästan hela dagarna.
Till vår glädje förser de oss med ägg i rik mängd.
Vi har utökat våra höns med  fyra nya hönor och de har anpassat sig rätt så bra till de andra hönsen.
Berta, Flisa, Elsa och Allena.
Den sistnämnda vet vi dock inte hur det kommer att gå för.
Hon är en klar enstöring. Om hon blir utfryst av de andra har vi ännu inte förstått. Men allena sitter hon mest på sin pinne...

En tupp till har vi också numera. Ture finns stolt kvar men hans son Börje (som undgick slaktdöden i höstas för att vi trodde han var en höna!) tar numera också sin plats.
Börje tog sig an de nya hönorna på direkten så nu har tupparna några damer var...

Ture

Så fortsätter livet på vår gård Sommarbo.
Jag ser fram emot det som komma skall och försöker att inte bekymra mig för morgondagen. "Var dag har nog av sin egen plåga" heter det visst...




Men visst blir jag orolig när jag ser hur vårt land vill dra ner och spara på allt.
Att funktionshindrade som redan är hårt drabbade skall behöva oroa sig för hur det går den dag vi fyller 75 år är inte lätt att förstå. Varför skall det alltid sparas på dem som inget har?
Kan inte de rika nångång offra lite av sitt överflöd?
Jag bara undrar...

mina pelargoner just nu

bilderna blev inte så fina att visa upp men jag gör det ändå...

vårregn

Regntunga skyar...

har vi haft några dagar nu...

Men jag tror att regnet behövs också.
Annars orkar inte våren komma fram helt enkelt.
Och eftersom det regnar passar det bra att syssla med annat inomhus. Som att baka och förbereda mig för sommarens föreläsning t.ex.
Ja,  jag ska hålla en föreläsning eller ett seminarium om livets skörhet och dess skönhet likaså.
Ämnet torde passa mig...

För det är ju bara så att livet är ack så skönt men också väldigt skört. Inte minst det senaste halvåret har påmint mig om det.
Mitt i livets skönhet kan det brytas sönder. Just när vi tror att allt är som bäst kan det sluta helt abrupt. Utan förvarning. Utan att vi kunde ana oss till det.
Plötsligt är livet bara slut...

Det känns hårt och ofattbart.
Ändå vet vi att detta är livet. Detta är verkligheten. Inget att göra något åt.
Bara att acceptera som det är...

Ibland känns det som att vi lever i någon slags självförnekelse. I en drömvärld. Vi vill inte se verkligheten som den är.
Ju fortare vi lär oss att se livet som det verkligen är - desto fortare borde vi ju lära oss att leva det. Tycker jag...

Men det är inte alla gånger så enkelt.
Livet är så orättvist "men vi måste ändå leva det" lärde mig min då 5 åriga dotter en gång i tiden. Och redan i lågstadiet skrev vi minnesverser till varandra om att "livet går i kors och tvärs - så går även denna vers"...

Fast då förstod vi knappast innebörden av det.
Så medan det regnar fortsätter jag fundera på livets mångahanda...

Årets första blombukett...

vårarbetet

är på gång...

Så gör jag nu också, fast bilden är från förra sommaren...

Det känns som att nu äntligen är våren här. Både ute och inne.
Inte för att det är någon "tid förliden" än - eller hur det nu var det brukar sägas.
Men jag tycker i alla fall om att våren är här...

Nu är det faktiskt roligt att rulla ut på verandan, flytta mig över till moppen, sen ner för rampen och ut i trädgården. Så har det inte känts på en mycket lång tid.
Kanske det är nya tider på gång...

Det grönskar och spirar ute på prärien. Även inne på fönsterbrädan.
Pelargonerna växer långsamt men säkert. Snäll mot dem är jag inte eftersom jag alltid tar bort de första blomknopparna. De ska tuktas för att bli starkare.
Precis som med livet tycks det vara...











Blåsippan blommar och vitsippan likaså.
Även krokusarna och tulpanerna slår ut sina knoppar vilken dag som helst.
I går tvättade min allra käraste växthuset och planterade även några övervintrade  dahliaknölar dit. Snart blir det dags att så tagethes fröna också.
Det är ännu kalla nätter men jag tror de klarar de sig eftersom de inte börjat växa än...



Det som tuktas och utsätts för prövningar
blir starkt
och det som det daltas och "curlas" med klarar sig inte lika bra.
Så tror jag.
Kanske är det så också med oss människor...

Tvättat och klart för nya sådder...

snart vardag igen

och det tycker jag är skönt...

Visst är det bra med helger.
Ännu bättre är det med påsken och dess budskap. Även om jag denna påsk inte riktigt kunnat ta emot allt.
Jag har känt mig lite "frånvarande i anden" om man kan uttrycka det så. Men påsken har alltid för mig varit en stor och viktig helg som jag inte velat vara utan.
Inte denna gången heller...

Jag har lite svårt att sätta ord på varför det i vår känns som det gör.
Antagligen har det mesta att göra med min allt mera sviktande hälsa. Den som är så viktig för oss alla.
Jag menar inte att jag nu behöver extra daltande och "tycka synd om" omsorg. Det är som det är och jag får försöka klara av min situation.
Vilket jag också gör rätt så bra...

Jag försöker ta dagen som den kommer till mig och göra det bästa jag kan av var dag. Jag får vara hemma med mina egna tankar och har inte så stora krav på att något ska ske.
Två dagar i veckan har jag visserligen fysikaliska program men där emellan är jag här i min lilla stuga.
Här får jag bara vara. Och jag njuter oftast av det.
Kanske därför jag tycker om vardagen...

Med vardagarna som ligger framför kommer även tankarna på våren och allt som hör till den.  Eftersom det är som det är så har jag inte riktigt orkat glädja mig åt våren i år.
Jag skulle vilja göra så mycket ute men har tyvärr inte längre den förmågan.
Och det är faktiskt inte lika roligt när andra ska göra mitt arbete. De må sen vara hur duktiga som helst! Vilket min familj är...

Pelargonerna har vi iaf fått fram och de frodas på fönsterbrädorna. De vittnar om att vi även i år ska få sätta ut dem på min pelargonhylla i trädgården.
I går fick jag en vacker rödblommande pelargon som gåva.
Det värmer...

en önskedröm

har jag i dag...

Drömmer...

Jag vet att den inte kommer att slå in. Jag försöker vara realistisk. Inte skena iväg i mitt drömmande.
Ibland är det så svårt. Att vara realistisk alltså.
Men just i dag önskar jag så...

Jag önskar att jag kunde gå. Jag vet att det är omöjligt. Att jag aldrig mera kommer att kunna gå. Och då menar jag ALDRIG.
Så där mänskligt sett är det bara så. Det låter så hemskt och negativt men så är det. Det är bara att "gilla läget", acceptera, finna mig i det eller hur jag nu ska tänka.
Just i dag vill jag inte det.
Alltså gå med på att det är så...

Så skulle det inte bli - men bra blev det ändå...

Jag blir också så irriterad på alla som kan.
Jag vet att det är fel av mig men så är det. Jag blir irriterad.
Och lite (eller mycket) avundsjuk...





På alla som har förmågan men som inte gör något åt det. Som bara klagar över än det ena, än det andra.
Som visserligen för tillfället kan ha en giltig orsak men som vet att den går över. Och ändå fortsätter klaga...



Förlåt mig alla som jag sårat nu. Det var inte meningen att göra någon ledsen.

Hit vill jag också!

Men jag måste få ur mig detta just nu. Just här.
Det är ju inte någons fel att jag inte kan gå!
Absolut ingens fel. Inte mitt heller.
Men det som blir fel är när vi var och en alltid sitter och klagar på att något är fel.
Där är jag själv den störste boven...

Vi kan aldrig känna oss nöjda med hur livet blev. Vi vill hela tiden ha det på ett annat sätt.
Allt skulle behöva vara annorlunda. Helst bättre.
Jag kan inte förstå varför vi inte tillåter oss att vara lyckliga?
Varför gör jag inte det?
Varför kan vi = jag inte vara nöjda med hur det är?
Oberoende av hur vi har det...



För allt handlar väl sist och slutligen om hur vi förhåller oss till det som händer?

Lite, lite liv syns hos Mårbackas Hanna...

Förresten - i går kväll kom pelargonerna fram från sitt vinteride...

vårsolen

har börjat visa sig...

Visserligen har vi det ännu kallt och långt till våren men det finns i varje fall lite hopp när solen visar sig.  Så lite behövs egentligen för att en människa ska känna sig nöjd.
Eller åtminstone nöjdare...

Just i dag är jag trött.
Om det inte vore så pinande kallt och blåsigt ute skulle jag sätta mig där ute i solens sken. Men det får allt vara till en annan dag.
Jag är trött och gnällig.
Har kramper i högra benet och foten som gör att hela benet rycker och knycker. Det känns som att snart går stortån av. Jag vill inte vara med om detta men som så många andra gånger i livet har jag inte så stora valmöjligheter. Det är bara att hänga med...

I går var jag till en ortoped och visade upp min onda höft och röntgenbilder som tagits på denna. Hans konstaterande var genast att om jag varit en "vanlig" patient skulle han velat operera och sätta in en ny höftkula. Utsliten höft har jag tydligen.
Men min numera sittande tillvaro förvärrar tanken på en eventuell operation. Han ville se det som en absolut allra sista åtgärd. "Först när du inte orkar leva med smärtan längre!"
Så det blev starka piller igen.
Jag orkar inte längre räkna hur många piller jag tar om dagen...



Jag är inte ute efter att klaga och att någon ska tycka
synd om mig. Det vill jag inte.
Men lite, lite får ni gärna tycka synd om mig. Det skulle kännas skönt i alla fall.
Jag är av den åsikten att en människa mår bra av att någon tycker lite synd om henne ibland. Men inte för mycket. Inte så att det blir ett daltande. Det mår ingen bra av...

Jag är förresten glad över doktorns utlåtande i går. Det betyder ju att jag inte gnällt och klagat utan orsak. Han såg att jag har ont.
Tänk så skönt att bli tagen på allvar...

Jag får väl skriva som Tomas Sjödin gör:
"Man kan stå ut med ganska mycket så länge man har någon att berätta det för!"
Så tänker även jag...

Nu börjar det grönska lite på fönsterbräden. Dottern sådde några frön som redan börjat gro. Tänk att så lite kan betyda så mycket.

Och jag fortsätter drömma om den evighetslånga, varma sköna sommaren med mycket blommor och dofter...

våren på kommande?

Jag undrar jag...

Fast nog måste det ju vara vårsolen som lyser så vackert och som gör att fåglarna kvittrar i kapp!?!
Men otroligt vad det blåser här ute på prärien...

Jag har suttit ute några gånger nu och i går sa mannen min att jag börjar få lite färg på kinderna. Skönt!
Jag har känt mig så blek och stelfrusen i vinter.
Inte för att jag känner mig vigulantare för det men det är ju roligt om jag inte är allt för blek...

Jag vet inte om jag hade räknat med att bli i så dåligt skick som jag känt mig denna vinter. Förresten, sånt räknar man ju inte med.
De flesta av oss utgår ju ifrån att vi ska leva länge friska och lyckliga! Så gör även jag.
För vem  av oss skulle vilja ha ont och vara sjuk? Inte jag inte. Jag har så många drömmar och planer som jag ville förverkliga ännu men se det går knappast. Passa på ni andra medan ni kan!!!
Man vet aldrig hur livet blir sen...

Mitt liv är inte slut men det är annorlunda nu.
Jag behöver all hjälp jag kan få. Och jag får den också! Men jag är funtad så att jag skulle så gärna klara mig själv.

Jag måste omprioritera så mycket och göra mindre än jag önskade. Krafterna räcker helt enkelt inte till.

Nu inför våren blir det inte så mycket planteranden som jag hade önskat och hoppats. Jag får ta det som det blir...




Men pelargonerna har iaf fått komma fram tack vare min snälle make. Så nu har de börjat grönska på fönsterbrädorna. Några dog under vintern men lite svinn får vi ju räkna med.

Nu är det vatten och gödsel som gäller...