torsdag 11 oktober 2012

att skriva bloggar

Man kan ju blogga om svampar...
har blivit allt vanligare...

Det börjar bli modernt att kalla sig för bloggare.
Kanske jag också borde börja kalla mig för det?

Jag vet inte, men det känns liksom lite för stora ord att ta i min mun...

Men det finns ju faktiskt folk som blivit berömda genom att börja kalla sig för bloggare. Eller åtminstone har de blivit mera kända för allmänheten. Någon som folk pratar om.
Så varför inte?
Fast då borde jag ju ha något vettigt att skriva om. Ibland tycker jag att jag har det.
Ibland inte alls...
Eller rönnar...

För mig har det blivit ett litet dilemma detta att inte ha något vettigt att skriva om.
Jag kan ju inte bara skriva om vädret, brödbakning och vad jag orkar eller inte orkar.
Sånt gör väl ingen människa glad?





När jag skriver drömmer jag om att det ska ha någon betydelse för någon annan människa också. Något som är av värde och inte bara sånt som flyger ut ur min hjärna och hamnar på dataskärmen till allmänt beskådande...

Min dröm är att jag genom min envishet och mitt framåtskådande kunde uppmuntra också någon annan.
Eller om min vackra syrenhortensia...
Att någon där ute i världen såg hoppet och framtidstron som jag vill se mitt i mörkret. Att envisheten hjälper oss att leva vidare...

Eller en rostig oljekanna...
Eller så var det en gång...


















Då kanske all den kamp och möda jag lägger ner på mitt liv är något värt...

4 kommentarer:

  1. Berörs djupt av det du skriver här. När du skriver att du bakar...jag ser ju en del, försöker se, verkligheten bakom, din vardag. Orden blir så meningsfulla i sin "vardaglighet". Den viktigaste mödan gäller våra närmaste, familj, men din sträcker sig också ut...jag ser, om än spridda inslag. Drömde om dig igår natt. Du var här i Sverige, hade din permobil med. Du stod bredvid den o gjorde gymnastiska övningar. Jag var förvånad, såväl över din rörlighet som att du var här. Det är ju Gunilla, sa jag, och vi kramade varandra. Sen vaknade jag. Det var en så varm dröm, vacker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åååå vad jag önskar att den drömmen kunde bli sann!
      Vi har pratat om att komma till Stockholm men det har stannat där. Staden känns så stor numera. Helsingfors känns mindre och därför väljer vi den när vi ska åka på "tumis" som vi gör nu på sö - må. Dessutom går det fortare. 4,5 timmar med tåg och så är vi framme mitt inne i stan. Gångavstånd till hotellet. Det räcker med rullstolen och en ryggsäck så klarar vi oss med det vi behöver.
      Men låt drömmen leva vidare. Kanske vi kommer ännu...
      Kramar...

      Radera
  2. God morgon Gunilla! Jag tycker om att läsa din blogg. Du väcker tankar och påminner oss om hur betydelsefull vardagen är för oss alla, den som vi ofta tar förgivet och bara strävar efter något mera och tror det skall göra oss lyckliga. Tack för allt du delar! Kram Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mia!!
      Det känns så roligt att få höra från dig så här. Det är väl också en orsak till att vilja blogga. Att få respons och funderingar som växer vidare...

      Ha en bra dag just i dag! Kramar...

      Radera