tisdag 23 oktober 2012

Masku

så var jag här igen då...

Året sen sist gick fort.
Jag hade inte trott att jag ens skulle börja längta hit men så blev det...

Jag inser att min kropp börjar bli mer och mer trött och därför behöver denna form av rehabilitering då och då.
Men visst känns det dumt att man måste kämpa så för att få något. När jag först ansökte om att få åka hit fick jag nekande besked av FPA. Sen efter vår protest ändrade de sig...

Jag är glad att de ändrade sig. Jag behöver detta! Både för kroppen och för själen.
Och på samma gång får jag öva på vårt andra inhemska språk.
Eller om det är det första språket...

Under veckorna här kanske jag skriver då och då för att påminna er andra om att jag finns. Min största skräck i livet vore den att bli bortglömd av omvärlden...

4 kommentarer:

  1. Jag tänker på dig! Jag önskar dig goda veckor! Nu vet du ju vad du har att vänta! Välsignelse och glädje över dina dagar, möten och träning!!
    Kram - Anna Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän!!
      Här är gudagott att vara - om man bara tar vara på tiden rätt!

      Radera
  2. Jag förstår känslan..."bortglömd"...det är bl a därför jag lägger ner bloggandet...ett tag eller hur det nu blir. Det är min väg dock, inte din. Kul ändå att du kommer att skriva då o då. Hoppas du får nyttig rehabilitering. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men sluta inte skriva Maria!!!
      I alla fall inte till mig... :)
      Ha det gott!

      Radera