mera funderingar

har jag i dag...

Röd och rund och go...

Det är väl så att när jag sitter mycket och funderar i min ensamhet så måste tankarna få utlopp nånstans. För mig har det blivit en blogg. Ett sätt för mig att fundera.
Därav även namnet på denna blogg...




Adina har jag ju skrivit om förr. Att hon var min mormor.
En mormor som jag inte hann få lära känna mera än 11 år av mitt liv. I dag önskar jag att de åren varit flera.
En mycket trevlig mormor var hon. En som lärde mig mycket om livet trots mina unga år.
Och det märkliga är att ju äldre jag blir och ju längre tid det gått sen hon dog så minns jag henne allt mer...

Jag minns hennes levnadsvisdom. Hennes envishet. Hennes kämpaglöd.

Dahliorna ska först in i växthuset...

Det är mycket jag minns av henne...

Just nu påminns jag om hennes dahlior.
Alltså är det verkligen tid att plocka fram knölarna och få dem i jorden. Mormor lär också ska ha tyckt om dahlior. "Du påminner om din mormor" har jag ibland fått höra.
Det gör jag säkert också.
Speciellt när det gäller dahlior och envishet...

Så mjuk och vacker...

Båda handlar ju om att inte ge upp hur eländigt det än ser ut.
Dahliorna är sannerligen ingen vacker syn så länge bara de torra knölarna syns.
Men får de komma ner i jorden och får lite vatten, gödning och omsorg så kan de blomma ut och bli till fantastiska underverk.
Envishet kommer man sig långt med.
Det har jag fått lära mig i mitt liv. Så gjorde också mormor...

Utan envishet skulle knappast varken hon eller jag ha klarat oss...








Jag tänker som så att hur svårt livet än känns ibland. Hur lätt det än vore att ge upp och avsluta alltihop så finns det alltid någon orsak att fortsätta.
Det handlar om att försöka lära sig att leva med det man får sig tilldelat. Att det skulle vara lätt har ingen lovat.
Men vi får och ska försöka...

Husfars plats...

Mitt försök till mera personligt...

Jag läste nyligen om en som skrivit en doktorsavhandling om att anpassa sina hjälpmedel så att de känns som just mina. Mycket intressant läsning.
Vi ska göra hjälpmedlen till våra egna.
Sätta vår prägel på dem så att det syns att de hör ihop med oss. Jag försöker så gott det går...


Med blandade känslor...