vårregn

har vi i dag...

Ett särla sådant. Lugnt och stilla strilar det ner.
En del suckar över att det kom vid fel tidpunkt. Jag i min tur gläds över det.
Så olika kan det vara...

Det är ju så med vädret som med livet och döden.
Det blir aldrig som vi önskar. Sällan som vi hoppats.
Aldrig kommer något vid rätt tidpunkt.
Vi får bara snällt ta emot allt som det kommer till oss...

Just nu gläds åtminstone jag över regnet i trädgården.
Hellre det än snön som föll för en vecka sen! Dessutom är det så torrt att det fullkomligt knastrar och är risk för brand om inget händer.
Nu händer det...

Efter detta kommer värmen och våren på riktigt.
Så vill jag åtminstone tro.
Och med tron kommer man långt. Det har jag fått lära mig i mitt liv.
Utan tron skulle så mycket vara tomt och meningslöst.
Till ingen nytta liksom...

Tron och hoppet.
Jag vet inte om tron alltid varit så gudsrelaterad.
Kanske. Eller kanske inte.
Den sidan av tro har alltid funnits inom mig.
Alltså den där Gud finns med i bilden. Den tron behöver jag.


Sen finns det en annan sida som snarare bygger på envishet och tron på livet. En tro på att det måste gå på något sätt...

"Jag vill tacka livet. Som gett mig så mycket..." Ungefär så sjunger en viss sångerska.
Jag håller med.
För det är så att även jag har fått min del av livet. Både positivt och mindre positivt.
Ändå vill jag tro på det. Livet som gett mig så mycket.

För mig är det så att jag behöver båda sidorna för att orka...