torsdag 16 februari 2012

märkligt

att livet alltid fortsätter på ett eller annat sätt...

Människan har en förmåga till att vilja leva. Överleva trots allt.
Ibland känns det som att "nu får det vara nog! Nu räcker det!" Ändå fortsätter livet. Märkligt...

Jag tror att vi har inbyggda i oss en överlevnadsinstinkt.
En vilja till att försöka trots att omständigheterna säger att det inte går längre.
Vi vill, och då går det...

Glada och påhittiga...
För hur skulle människorna i de fattigaste delarna av världen annars klara sig? Hur skulle de orka som ingen mat har, inget rent vatten, knappt inga kläder har att sätta på kroppen och ingen plats där de kan få vila sig på? Hur orkar de?
Bilderna är tagna av Mayvor Nyholm som vet hur det är där nere..




Människan tycks vara skapad med en inneboende envishet om att det SKA gå på ett eller annat sätt. Så vill åtminstone jag tro...









Lupiner ger mig hopp om livet...


Jag vill tro på livet!
Jag vill tro att det går på ett eller annat sätt. Skulle jag inte ha denna tro skulle jag inte orka. Så känns det ibland.
Men nu tror jag på framtiden också. Både den här på jorden och den som kommer sen. Hur den senare blir har jag ingen aning om.

Jag väntar och hoppas också på den vår och sommar som ligger framför. Något att se fram emot...

2 kommentarer:

  1. Hej! Tittar in här nu som då. En fin sida du har! Mycket tänkvärt! Vill bara rekommendera en blog Åsa Hellström en pilgrimsvandrares blogg. Där fick vi en hel del info före vår vandring. Rose

    SvaraRadera