hösten

är obarmhärtigt här...

Löven dalar ner från rönnbärsträden. Björkarna blev nästan kala av höststormen för några dar sen. Allt går mot vintern om vi sen vill det eller inte...

Egentligen är det inte så dumt med  våra olika årstider. Då får alla vara med om den årstid de mest av allt tycker om.
Som alla vet tycker jag mest om sommaren. Trots det är hösten en vacker årstid.
Vacker men sorglig...




Sorglig därför att den påminner om avklädandet. Slutet. Döden.
Fast det  kan också vara så vackert.
Det påminner mig också om mitt eget humör.
Sinnesstämningen som kommer och går. Den som ibland är så glad och upprymd. Så hoppfull med tro på livet och framtiden.
Men som också fyller mig med vemod och sorgsenhet. Bekymmer över framtiden och hur allt kommer att bli...




Samtidigt vet jag att jag inte kan göra så mycket åt min situation.
"Det är som det är" brukar jag säga.
Och just det är så oroväckande. Att inte kunna göra något åt det. Att bara tvingas finna sig i det som händer. Följa med tid år ut och år in...



Det är som med årstiderna.
Allting växlar.
Hela tiden. Stannar inte upp. Går framåt oberoende av om vi kan göra något åt det eller inte.
Sommar. Höst. Vinter. Vår...

Fortsätter, fortsätter, fortsätter...

mars

Krokusarnas knoppar visar sig...

har vi redan...

Snart borde vårkänslorna dyka upp. Men de har inte riktigt gjort det än.
Åtminstone inte för mig...

Jag sitter mest inomhus och klagar på vädret.
Det som nu borde visa sig från sin allra soligaste mars-sida och bjuda mig på kaffestunder ute på verandan, tycker jag.


Men i väntan på det så bakar jag några semlor. Alltså inte såna det ska vara grädde till utan helst ost och apelsinmarmelad.
Jag hade tänkt baka några batonger på surdegsgrund. De brukar bli så goda. Men se den grunden brast. Den hade möglat...



Så går det ofta i livet.
Det blir inte som vi tänkt oss.
Grunden vi tänkt bygga på brister av en eller annan orsak. Men det kan vi inte göra så mycket åt.
Fast vi kan förstås påverka med hur vi förhåller oss till det som inträffar.

Alltid på väg nånstans...

Jag försöker tänka positivt. Jag vill det åtminstone.
Men jag lyckas inte så ofta som jag skulle vilja.
Kanske måste jag helt enkelt lära mig slappna av. Inte försöka så mycket.
Inte hela tiden tänka att jag måste eller borde...

Men det är inte det lättaste att göra så.
Åtminstone inte för mig som vill kunna allt och helst också ha allt under kontroll.
Det kommer att ta hela livet att lära sig det...

Och nu snöar det...

månadsslut

Krokusarna fryser väl bort i år...

igen...

Tycker någon annan än jag att tiden går så fort trots att den tycks stå stilla ibland?
Jag blir ju helt förvirrad av detta. Vädret tycks inte bestämma sig för om det är vinter eller vår.
Allt tyder på den senare...

Just nu lever jag precis som så många andra i spänning. En slags väntans tidevarv...

Hur ska det gå med våra kära växter där ute? Kommer de att överleva?
Tulpaner och krokusar visar sina första bladbörjan redan. De kommer väl knappast att blomma till våren...

Tyvärr tänker jag...

Det blev igen en gång inte som jag tänkt och drömt att det skulle bli. Men jag börjar ju bli van med det nu.
Livet blir sällan som vi hoppas och drömmer om...

Jag hade tänkt mig prunkande tulpaner i bänkarna
och blått blommande scillor i gräsmattan blandat med gula och vita krokusar.
Jaja...
Vem vet vad som uppenbarar sig ännu? Det gäller bara att ha lite tålamod. Det är bara det att jag är så dåligt berikad med den varan.

Tålamodet alltså...

Men nu är det Vasaloppshelg.
Det är nu som pelargonerna ska fram ur källargömman. Nerklippta blev de i höstas och har fått vara i källaren sen dess. Några skvättar vatten har de fått nångång enligt makens utsago.  Och nu ska de fram. Återstår att se om de överlevt.
Fast det brukar de göra...

Pelargoner när de är som bäst...

Jag väntar med spänning...

Tulpaner lär vi ska få köpa i år men det går bra det också...

solen!!!

den visade sig i går...

Och genast kändes livet så mycket lättare.
Tänk vad vi människor är beroende av vädret. Så har det tydligen varit i alla tider och överallt. Människor är beroende av vädret för överlevnadens skull. För att få mat, vatten, värme, husmaterial och grund till kläder att ha på kroppen.
Jag tror inte det finns något annat samtalsämne som används så mycket som vädret...

Just i dag har vi en kall och snöig dag. Men solen utlovades visa sig senare i dag. Kanske jag borde sätta mig på trappan och ta emot lite av dess strålar. Vi får se hur dagen blir.
Det är just det som är det fina med att vara pensionär. Man får ta dagen som den kommer. Planering är inte så viktigt alla dagar. Just i dag och i morgon har jag två såna dagar när inget är planerat. Det känns bra. Då får jag göra vad jag vill...









Jag tror jag fortsätter drömma mig bort. Drömma medan jag kanske bakar några semlor fyllda med allehanda frön och godsaker. Och ser på VM i skidåkning i TV samtidigt som jag stickar på nästa par mönstrade vantar. Vi får se vad som händer...

Eftersom jag är den jag är har jag svårt att inte drömma mig bort. Långt fram till den evighetslånga och varma sommaren vill jag.
Om den sen blir så lär vi ska få se om ett halvår eller så...

Det känns alltid lika spännande och förväntansfullt inför det som komma skall. Så vill jag också lära mig att leva.

Leva så att jag väntar på det som finns bakom nästa krök på livets väg. Inte veta allt och ha planerat allt i förväg. Jag vill lära mig leva i ovissheten. I det förväntansfulla.
Spännande...

överflöd!

har vi minsann i år...    

Sommaren må ha varit hur mycket för kort som helst men blåbär, hallon, vinbär, äpplen och lingon lär vi ska ha fått i överflöd...

Just nu kokar jag mos för glatta livet!
Det känns så bra att veta att frysen blir fylld med diverse bär och frukt. Så har vi för kommande behov i vinter.
Tänk vilken lyx att få sätta egna bär och eget äppelmos på morgongröten...

Det är inte alla förunnat att få ha det så bra som just vi har det. Mera tacksamhet borde vi nog kunna åstadkomma!
Nästan så jag skäms när jag tänker på hur bra vi har det och ändå gnäller...

I går kväll blev en liten 6 åring lycklig. Han fick överta sonens trädkoja som inte längre används hos oss. kojan skulle annars ha blivit till ved...
Nu ska träden bort och vi ska få bort stubbarna och så in ny gräsmatta i stället.
Det kommer att bli hur fint som helst och som en helt ny och soligare trädgård...

på väg

Vägen mot Santiago...

är vi alltid...

Egentligen spelar det inte så stor roll var vi befinner oss i livet.
Vi är ändå alltid på väg någonstans.
Hela tiden drömmer vi om att komma längre fram och sällan klarar vi av att verkligen slå oss till ro...

Eftersom min man nyligen varit på en 800 km:s lång vandring lever den starkt i vår familj just nu. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag också är ute på mitt livs vandring.
Jag kanske inte kommer mig så långt. Att gå de 30 metrarna fram till vår postlåda är numera ett minne blott för mig. Det skulle vara en prestation över min förmåga...

Blommande vallmoåker nånstans i Spanien...

Men jag är tacksam att jag får sitta här och njuta av häggens blomning utanför mitt fönster och snart är det rönnen som tar vid. Tulpanerna gör också allt de kan för att glädja mig. Och saskatoonen jag fick i 50 års present står i full blomning just nu. I år måste jag komma ihåg att täcka över den med ett finmaskigt nät när bären börjar mogna. Det gjorde jag inte förra året och då åt fåglarna upp mina bär...

Galiciens bergstrakter lär ska vara något alldeles extra...

Snart kommer också syrener och andra blommande växter. Äppelträden är fulla med blomknoppar och det ser lovande ut än så länge. Smultronen blommar redan.
Och snart ska morotsfrön, salladsfrön och lökar ner i jorden. Då brukar det hända saker fort! Så ingen kan komma och påstå att ingenting händer om vi bara tittar oss omkring lite...









Att vara på väg nånstans tror jag handlar mycket om hur vi ser på saker och ting. Det handlar inte om målet dit vi är på väg utan om det vi ser runtomkring oss och hur vi uppfattar det.

Så tror jag...

äntligen

börjar jag få vårkänslor på riktigt...

Häggarna slår ut i blom vilken dag som helst. Kanske i morgon för de lovar soligt och varmt. Sen kommer regnet igen. Jag tycker vi har fått mycket av den varan i vår...

Fast lika varmt som det var i Spanien i lördags har vi dock inte ännu. Då hade han mot slutet av dagsvandringen gått i 30 graders värme. Söndagen var det "bara" 23 grader varmt. Nästan så jag längtar ditåt. Men nej...

Inte vill jag ha förra sommarens hetta här ändå! Jag tror inte min kropp är skapad för att ligga och flämta i närmare 30 graders värme.
När det håller sig kring 20 grader varmt är jag nöjd. Om jag nångång blir det...


Läste nånstans att det viktigaste vi människor har att prata om är vädret. Det är ju så dumt! Vädret kan vi inte göra något åt hur vi än försöker...

Det är som med livet för övrigt. Vi får ta det som det kommer till oss...

regnar

gör det här hos oss i dag...

Men vad gör väl det när vi ser att snödrivorna drar sig undan allt mera och att våren verkligen kommer med full fart hitåt.
I går kväll påbörjades en del städning ute i trädgården. Det var far och dotter som tog itu med allt det som vintern och stormen här om natten försett oss med. Nu ser det betydligt bättre ut...

Det lär nog ska dröja en tid innan det ser ut så här...

Fuchsian dog i vintras men jag köper väl en ny då...

Växthuset har också försetts med planteringsbord inuti och redan har en skuggväv satts upp så att vi kan sätta ut dahliaknölar och så tagetes frön medan far i huset är ute på sin vandring. Han är så omtänksam min man och tänker på allt!
T.o.m. uteplatsen är nästan färdigställd. Plasttaket är påskruvat och trämöblerna framsatta. Nu kan vi andra klara resten av det vi vill dekorera och pynta där.
Jag har ännu som uppgift att sy nya tygöverdrag till dynor och sitt kuddar både till stolarna och till gungan.
Tyget är inskaffat, allt är nästan klappat och klart in i minsta detalj...

Nu är det bara sol och värme vi väntar på...

Snart så...

vintern kom tillbaka

känns det som...

Men om jag förstått saken rätt så är det helt naturligt att vintern kan ge sig till känna så här års.
En man berättade för mig häromdagen att när hans syster föddes den 25 maj för ett visst antal år sen
(ca 60?) så åkte hans pappa och hämtade barnmorskan med häst och "tjibiku"!!!
Ifall någon undrar vad det är så är det en släde. En sån som man åkte till julkyrkan med förr i tiden...

Jag minns även att min farmor brukade berätta om sommaren när isen försvann från ån på midsommarafton.
Jag undrar hur det gick med vårsådden det året?



Solen skiner och trots den kalla natten (- 12 grader) så tror jag på en härlig vårdag.
Framåt eftermiddagen tror jag att jag ska bylta på mig varma kläder och ta med mig en kaffetermos och bege mig ut i trädgården. Så eländigt kallt har vi ju faktiskt inte.
Såg på TV en äventyrare som satte upp tält i antarktis. Där kan man tala om kallt...

Nej, jag tror på våren och framtiden! Jag vägrar tänka mig något annat. Solen skiner. Värmer stiger. Det blir vår snart...

Och nu är det bara 2 veckor och 4 dagar tills mannen min ger sig iväg på vandring...

sol och kallt

har vi i dag...

Men det blir väl bättre nångång!

Av nån anledning är det alltid kallt och "roskväder" kring påsken. Sen brukar det vända och bli vår på riktigt.
Jag har ett flertal minnen av hur vi ungdomar i min ursprungsfamilj skulle åka på en speciell ungdomssamling till vår lägergård på påsklördagskvällen. På dagen hade det bytts till sommardäck på bilen. Det hörde nästan till påsklördagen. Men till kvällen kom det ett snöoväder som sällan skådats den årstiden. Inte var det väl bara en gång vi vände om på resan?
Så fel kan jag ju inte minnas...

Nu varnar polisen för att byta till sommardäck före påsken. Vänta tills efteråt säger de. Så jag gör väl det då...







Och fortsätter drömma om sommar, sol och värme...

sportlov

har vi här just nu...

Dvs de unga har sportlov. Mannen min har lite vintersemester och jag har min vanliga ledighet. Men det är riktigt sköna dagar vi har...

I går passade dottern min och jag på att baka kanelbullar. Vi gjorde en stor sats deg i degberedaren. Tänkte att nu ska vi passa på när vi hade både tid och lust! Jag satt på en stol och kommenderade och hon utförde de tyngre sysslorna. Sen gräddade hon alltihop också.
Nu har vi bullar för en tid framöver...

Trots att snön vräker ner mer eller mindre var annan dag nu så tänker jag envist tro på framtiden. Jag kan ju inte ge upp hoppet om att tro på det som skall komma!

"Se liljorna de växer upp om våren..."

Vad vore sommaren utan dahlior?

Gör jag det inte - tror på framtiden alltså - vet jag inte vad jag har att leva för längre...

Prästkragen bör finnas vid prästens hus tycker jag...

vårkänslor

börjar jag få snart...

Solen visar sig från sin vackraste sida men ännu ligger det djup snö över allt.
Så fort lär den inte ska smälta bort heller...

Ännu får vi njuta av den vackra glittrande snön. Såg att många var ute i skidspåret i dag. Det kan jag se när jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster. Men det är också det närmaste jag kommer mig ut i ett skidspår...


Men  så länge snön ligger kvar fortsätter jag drömma mig bort in i framtiden...

Jag vill inte sluta drömma och fantisera. Det är så nyttigt för själen att få göra det...

mera snö

kommer det...

Men nu har jag ungdomen hemma som jag kan beordra att gå ut och sopa trappan samt skotta lite runtomkring.
Då känns det så mycket bättre...

"Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att snart är det vår..."

Förgätmigej eller "Glöm inte bort mig..."

Lilja och vallört...

Någon form av salvia...

Jag kommer ändå att envisas med att plocka fram mina bilder från svunna somrar. Kanske påskyndar de väntan på nästa vår och sommar?
Vem vet...