Sommaren kom

Häggen blommar...

fortare än vi kunde ana...

Inte tror jag någon hade räknat med att vi skulle få närmare + 30° redan i Maj.
Bara några veckor efter att den sista snön försvann.
Inte jag åtminstone...

Men med vädret är det som med livet.
Det blir som det blir...

Jag försöker lära mig att ta emot livet som det kommer till mig.
Lätt är det inte.
Jag skulle ju vilja ändra på så mycket.  Se saker från en helt annan sida. Tro att allt skulle vara så mycket bättre om OM inte fanns.
Men nu är det som det är...

Röda vinbär på kommande...

Potatis...

Som de trädgårdsfantaster vi blivit är vi  nu i full gång med vårbruket.
Det är en kär syssla i Maj månad.
Visserligen tär den på krafterna ibland. Ändå jag så innerligt tacksam för att jag får dela mitt intresse med mannen som blev min.
Att vi kan dela på sysslorna gör att allt känns både lättare och roligare.
"Allt går mycket bättre bara man är två" fick jag lära mig redan som barn...

Nu vet jag mycket väl att detta att vara två inte är alla förunnat.
Jag minns det mycket väl.
Minns den dagen jag fyllde 30 år och fortfarande var ensam. Trodde att det skulle förbli så resten av mitt liv.
Men jag är glad att jag hade fel också den gången...

Mera potatis...

Potatisen har satts i lådor.
Det kändes enklare att arbeta uppåt än gräva neråt.
Vi satte markduk direkt på gräsmattan, sen ris, kompost och gödsel och sist mylla ovanpå allt.
Mylla som vi köper i säckar från butiken trots att vi bor på landet. Men vi har ingen mylla att ta av så vi köper.
Det gör att vi dessutom har väldigt lite ogräs och det är ju bara tacksamt.
Och där nere under gräsytan finns allt för många trädrötter som är i vägen.
Dessutom ser det ganska trevligt ut med svarta potatislådor i trädgården.
Åtminstone om jag får tycka det själv.
Och det gör jag ju...




Mina lådor är också sådda. Så nu förväntar jag mig en stor skörd av potatis, spenat, grönkål, svartkål, rädisa, persilja, salladslök, ärter och bond- och buskbönor. Ungefär som förra året.

Än så länge är allt nerbäddat under fiberdukar.
Jag har sått och försöker se till så att fröna varken torkar eller fryser.
Sen får Gud sköta resten...

Mina sålådor förra året...

Drivbänken...

Sen har vi sallad i drivbänken som nu börjar vara mogen att äta av.
Jag tycker det är helt fantastiskt att från ett litet frö så växer det upp en planta till mat på bara en kort liten tid.
Livets under är det!
Den som inte tror på under ska börja odla grönsaker. Då kan du inte längre tvivla utan måste tro.
Tro att det finns en kraft bakom allt.
För hur skulle annars ett litet, litet frö kunna bli till mat?
Jag misstänker att jag drabbats av ett nytt sätt att tänka.
Ett där tanken att själv kunna vara med och påverka
vad jag äter och hur vi förvaltar vår världs resurser blir allt viktigare för mig.
Visst finns det mat hur mycket som helst att köpa men jag märker hur jag gläds över att kunna få vara med i processen själv...



För visst är det viktigt hur vi lever i dag.
Ska våra barn och barnbarn ha någon värld att leva i måste vi leva lite klokare redan nu.
Så tror jag.
Och det vill jag fortsätta tro på...

den kom och den gick

sommaren alltså...

Jag har hört så många klagomål på sommaren i år att jag är alldeles trött i mina öron!
Lätträknade är de som tyckt att vi haft en bra sommar.
De flesta tycker att den var usel och kall och regnig och bedrövlig.
Själv anser jag att jag haft en bra sommar...

Jag har inte behövt vattna särdeles mycket i min trädgård. Jag har inte behövt ligga och stöna p.g.a. den plågande värmen.
Jag har kunnat vara ute i min grönskande trädgård mellan skurarna och jag har mått bra av det.
Ogräset som kommit har varit lätt att dra upp för att marken varit så mjuk och fuktig.
Vinbär har vi fått så vi är nöjda.
Hallon ännu mer än vi räknat med. T.o.m. så jag kunnat koka sylt...

Tomat och gurka har dock inte mått så bra i växthuset och äpplen fick vi inte många trots att vi har tre träd.
Mitt eget grönsaksland växte det i så det knakade. Ännu skördar jag grönkål och sätter den i allt man kan. Bönor och ärter gjorde jag en del misstag med och skörden blev därefter men annars är jag mycket nöjd.
Morötterna frodas i landet ännu. Löken hänger på tork. Lingonen väntar i skogen på att bli plockade.
Allt är som det ska med andra ord...

Sommaren innebar också ett läger för min del.
Jag fick vara med som ledare på ett läger för 11 - 13 åringar på den lägerplats där jag själv tillbringat så många somrar.  Det var både nostalgi och glädje att  få vara med!
Och förhoppningsvis ett bra sätt att lära de unga att alla är lika mycket värda oberoende av om vi kan gå eller inte -
eller har nåt annat problem...

Sommaren gav mig också en semestertripp med honom som betyder så mycket för mig.
Vi gjorde en veckas bilsemester på andra sidan viken.
Underbart roligt hade vi och mycket fick vi uppleva.
Det går tydligen att resa med rullstol också om man bara tar sig tid att planera lite på förhand.
Vi gjorde så att vi bokade hotellrum med lagom bilavstånd emellan och så kunde vi upptäcka vägen runtomkring.
Det blev en vecka av kvalitetstid som vi får tänka tillbaka på när vintermörkret vill gripa tag i oss.


Hemma igen fanns ännu tid för semester och vila. Jag plockade bär av buskarna i trädgården och även lite blåbär. Skogen erbjöd oss mängder av blåbär i år. Underbart!
Lycka är att bo så nära skogen att även jag kan  ta mig dit.
Jag brukar åka med min elmoped, håller om "halsen" på den med högra armen, böjer mig ner och plockar bären med vänster hand.
Det har jag alltid gjort så länge jag kan minnas.
Plockat bär med vänster hand...

Hemma finns även mina hönor och min Ture som förgyller mina dagar. De är roliga varelser att ha att göras med.
Dessutom ger de mig två ägg/dag.
Synd bara att vi förstod det så sent i livet. Hur bra det är med höns.
Men "bättre sent än aldrig" heter det ju så vackert.
Mina höns passar in i vår önskan om att leva så enkelt och
självförsörjande som möjligt.
Naturligtvis klarar vi det inte helt. Det finns så mycket mera man kunde göra om det bara fanns kroppskrafter och ork för det. Men vi är en god bit på väg...

Det senaste på den vägen blev ett utedass.
En plats som inte jag använder själv men som andra i huset kan använda.
Ett litet hus som borde finnas vid varje bostadshus egentligen.
För som världen ser ut i dag och vi ser hur den håller på att förstöras så vet vi inte när vi verkligen behöver ett utedass.
Det kan behövas förr än vi tror. (Inte för att jag vill vara någon form av domedagsprofet. Nej långt ifrån!)
Men nu är vi beredda även på det...

Jag tror på livet och jag tror på framtiden.
Det kommer jag att göra så länge jag andas.
Jag vill envist hålla fast vid att det går att leva oberoende av vilka omständigheter vi hamnar i. Det går att tro på en framtid därför att jag har en tro på en Gud som är med mig genom allt.
Så enkelt och så invecklat är det för mig...

sommar och sol

har vi äntligen fått...

Ännu små...

I går kväll planterade vi tomater, gurkor och basilika i växthuset.
Nu känns det så varmt att vi vågade plantera ut dem. Hittills har allt fått stå inne på fönsterbrädan.
Ifall nån undrar, nej, vi sår inte tomater och gurkor från frön.
Vi köper färdiga plantor.
Men basilikan har jag för första gången i mitt långa liv lyckats med att så från frön.
Det gjorde jag i slutet på mars och de grodde och har växt riktigt bra sen dess.
Inne på fönsterbrädan i köket...

I drivbänken växer det också. Mera än jag vågade hoppas faktiskt.
Vi äter mycket mat med spenatinnehåll hos oss nu för tiden.
Det går också bra att ha som pålägg på kvällssmörgåsen.

Spenaten frodas...

Rädisbörjan...

För att få någon skörd måste en stor del gallras bort har jag fått lära mig.
I går fick jag gallra bland mina rädisor.
I dag måste grönkålen ses över...

Rabarbern kommer sakta men säkert...

Rabarbern växer men ännu gläds jag mest över tulpanerna där.
Grannfrun sa i dag att jag får hämta rabarber ur hennes redan rika och stora bestånd.
Det ska jag göra...

Det är ju som med det mesta i livet.
Om vi inte gallrar och rensar bort en stor del blir allt till ett enda kaos och ingen ordning och reda blir det.
Ibland känns det tufft att tvingas lära sig leva.
Det är inte roligt när det vi trodde är bra hos oss visar sig vara något som behöver slipas bort.
Annars blir vi allt för kantiga och vassa...

Det gör ont att slipas. Det gör ont att tvingas gallra bort en del.
Slutresultatet blir dock så mycket bättre.
Fram kommer det vackra. Det fina.
Skörden blir så mycket godare...

I känner jag mig så glad och tacksam över livet.
Jag åkte iväg med elmoppen de 3 km till bybutiken och inhandlade alldeles själv det som behövdes.
Visserligen kommer jag mig inte in i butiken utan rullstolen.
Men en kassörska kom ut och hämtade min inköpslista och pengar och sen fick jag kassen fylld med det jag ville ha.
Skulle jag bo i en stad skulle det aldrig gå.
Detta är en av fördelarna med att bo på landet...

Sen var jag till gravgården och hälsade på lillebror...

sommar och sol

har vi nu...

.Det är så vackert ute att det tar nästan andan ur mig.
Trädgården visar sig från sin allra vackraste sida.
Äppelträden, syrenbuskar och rönnbärsträd står i full blomning just nu.

Jordgubbslandet likaså...




Varmt och vindstilla dessutom så allting tyder på att vi där kan se fram emot en rik bärskörd
om det fortsätter som det gör nu.
Och det hoppas vi att det gör.
Fast lite svalare får det gärna vara för min del.
18 -20 grader räcker bra...




Just nu kan vi inte annat än njuta av livet.
Vi måste ta vara på varandra så länge vi har varandra. Det är inte alls någon självklarhet att vi får ha det så.

Allt för lätt kan ett liv brytas av och alla drömmar och förhoppningar slås sönder.
Livet blev inte alls så som vi trodde att det skulle bli...

Så länge vi lever och finns här ska vi fortsätta "måra på".
Det försöker jag göra.
Ibland går det riktigt bra.
Ibland inte alls.
Den här tiden på året syns jag oftast när jag böjer mig ödmjukt ner mot jorden för att dra upp sånt som jag tycker växer på fel ställe...

sommar och höns

har vi nu...

Så gör jag mest hela tiden när jag är ute => Plockar bort ogräs...

Visserligen känns sommaren kort och allt för mycket regnar bort men ändå är det sommar och sol ibland!
Jag njuter verkligen av livet under sommartiden.
Om vintern tillbringar jag mycket tid inomhus men nu är jag ute så mycket som möjligt...

Fr. v. Bea, Viola, Stina, ena lill-pipen och en maj-kyckling

Dessutom har vi skaffat oss tvåbenta små fjäderfän som också behöver sin omsorg. Från början var de fem hönor och en tupp.
I dag är de fyra hönor, en tupp och fyra kycklingar.
Två kläcktes i maj och två i juli...





Hönan Disa blev ett verkligt mobbningsoffer och dog en vacker dag. Tyvärr ser det ut som om Agneta skulle gå samma öde till mötes. Ännu lever hon, äter och sover men blir utfrusen av de andra hönsen.
Kanske för att hon inte har några barn? Hon har inte stigit i rangordningen som Viola och Bea gjorde när de fick sina kycklingar.
Och nu gör de allt för att försvara de små...

Fast maj-kycklingarna behöver inget försvar längre. Det gör de så bra själva!
På två månader har de blivit stora som en halv höna. Men så ser de till att få mat i sig hela tiden också.
Och då menar jag HELA tiden...

Livet med hönsen har redan lärt oss så mycket om vårt eget liv.
För att bli accepterad behövs en viss position i livet. Vi ska helst inte vara annorlunda än andra. Vi ska passa in i systemet för annars kan vi bli utfrusna och mobbade.
Vi behöver ha ork att kunna stå på oss och tro på oss själva...

Nu har hönsen fått flytta in i ett permanent hönshus. En del av uthuset värmeisolerades så nu kommer vi att fortsätta ha dem året runt.
På nåt sätt känns det riktigt hemtrevligt med livet på landet...

Stolt Ture...

semestern

Mina dahlior blommar...

fortsätter...

Det är så skönt med semester.
Då blir allt det där gjort som man väntat på så länge. Eller inte!
Semester är att ta dagen som den kommer enligt mig.
Inte stressa och tänka på allt det där som borde göras. Inte reta upp sig på vädret eller tänka på vart man kunde ha åkt i stället.
På semestern ska man koppla av. Bara göra det som är roligt.
Vila och ta sig tid att läsa böcker i hängmattan eller sova en stund där.
Det är semester...

Min semester består mycket av att njuta av min trädgård.
Det är semester för mig!
Under loppisracet fick jag så många lovord för min trädgård att jag till slut måste börja tro själv att den är så fin och underbar. Jag har ju alltid varit lite stolt över min trädgård men nu kändes det ännu bättre när så många andra också lovordade den.

Jag har ett behov av att få höra att det jag gör blir bra.
Men det är ju så här, när sanningen riktigt kommer fram, att ingenting skulle vara så bra om inte familjen hjälpte mig...

Mera dahlia...

Vad denna blomma heter vet jag inte...

Albarosen blommar - och doftar...

Funkian är vackrast för sin gröna färg...

I dag slipas och målas köksdörrarna här...

sommar och sol

Har ännu inget namn på denna lilja...

har vi i dag...

Som jag brukar skriva: med vädret är det som med livet - det växlar...

Jag har i dag varit och tränat mina muskler. Blir så trött att jag somnar när jag kommer hem. Men då gör det väl lite nytta också!?! Mycket bättre än att ligga på en matta på golvet och få hjälp med att töja på benen...

Just nu ser jag att det börjar synas små, små skott av morotsblasten.
Sallad och lök och ärter är på gång sen förr.
Men min käre man brukar säga att morötterna ska växa i höstmörkret så vi får väl ha tålamod till dess då. Fast mycket ska hända före det i trädgården.
Vinbär, hallon, jordgubbar, äpplen och körsbär ser jag hopp om. Och i växthuset är både tomater och gurkor på gång. Få se hur det blir med vindruvsskörden i år.
Sen får vi inte heller glömma bort vad vi hoppas kunna hämta hem från skogen. Om inte frosten hinner före oss förstås...

Pelargonerna är på plats igen...

Örtagården...

Medan jag väntar på allt som kan användas till att äta så får jag glädja mig åt alla mina blommor. Mitt "kryddland" har redan gett mig mycket.
Inte alls dumt att odla i en stor kruka i skydd av husväggen...

Hallonhäcken...

Gurkor på kommande...

Rabarbern MÅSTE skördas nu...

Och två flugor surrar envist i fönstret och talar om att det är sommar nu...

fortsätter

Tornedalsrosen blommar...

gör vi då...

Efter några intensiva konferensdagar återgår vi till vardagen. Det har varit trevligt med många gamla och nya bekantskaper. Uppiggande. Men skönt med vardag igen...

En fråga jag fått svara på till lust och leda har varit "Hur är det med dig nu?"
Och svaret borde ha varit "Tack det är bara bra!"
Det förväntas att man svarar så.
Det blir liksom för svårt att ta emot om man svara något annat. Om man (=jag) säger hur det är. På riktigt.
Ingen vill egentligen höra hur man har det på riktigt...

Lupinerna blommar...

Jag har fått ställa mig själv frågan.
Vill jag höra hur andra har det? Bryr jag mig om det? Eller har jag blivit så självupptagen att allt kretsar kring mig själv?
Nyttiga frågor att tänka på...

På vårt skrivbord står en "almanacka" med kloka ord för var dag. Dagens ord är om möjligt ännu klokare

Snöbollsbusken blommar...

ALLA HAR NÅGON GOD EGENSKAP SOM DU KAN VISA UPPSKATTNING FÖR.
FINN DEN OCH VAR GENERÖS MED DITT BERÖM.



Värt att fundera vidare på...

Dagliljorna blommar...

Humlen inbjuder till promenad i det fria...