semesterresor och flygning

På väg till Tallinn...

skrivs det mycket om...

En del tycker det är vår rättighet som människor att få åka ut på resor.
Andra tycker det är ett måste för att kunna koppla av.
Några är äventyrslystna och vill därför upptäcka världen.
Och några av oss är inte alls hågade på att resa...

Visserligen var jag själv på en liten tripp ner till Estland förra sommaren.
Och sommaren innan dess åkte vi bil genom hela Sverige.
Men annars reser jag inte särskilt ofta.
Jag märker att jag gärna motiverar det med att det inte är bra för klimatet att flyga och fara runt världen. Att mitt samvete inte tillåter onödigt flygande.
Men det kanske är så att jag bara är avundsjuk på alla er som kan göra det...

Med min allra bästa vän i Tallinn...

Det blir så lätt ett moraliserande och fördömande när vi börjar prata om resor.
Jag inser att det är ett mycket känsligt ämne att diskutera.
Det är så lätt hänt att jag trampar på någons ömma tår. Att någon blir ledsen på mig för att jag inte tycker vi ska flyga runt världen.  Men min tanke har aldrig varit att anklaga någon annan.
Var och en av oss måste själva bestämma hur vi vill leva...








Jag vet mycket väl att oberoende av om jag flyger eller inte så startar alla dessa flyg många, många gånger om dagen.
Så jag skulle ju kunna följa med jag också.
De flyger ändå!
Och förorenar luften hur mycket som helst trots mina ynkliga protester.
Men jag vill inte längre flyga.
Jag är rädd...

Jag är rädd för det som händer när ett flygplan startar och lyfter. Jag är rädd för det som händer tiotusentals meter långt där uppe.
Och jag är rädd för det som händer när planet kommer ner tillbaka igen.
Jag är rädd både för miljön och för min egen skull.
Därför flyger jag inte om jag inte måste...

En enkel förklaring till varför jag inte tycker om att resa och då speciellt att flyga är för att jag sitter i en rullstol.
Det är inte så enkelt att komma sig in i ett flygplan när man sitter i en rullstol.
Visst går det.
Det finns hur mycket hjälp som helst att få om vi bara beställer den hjälpen i god tid. Och bra hjälp får vi på alla sätt...

Men mitt problem är att jag inte tycker om att alltid vara beroende av andras hjälp!
Jag tycker inte om att bli buren upp och ner från ett flygplan. Jag tycker inte om att alltid tvingas beställa hjälp lång tid på förhand.
Då är det mycket enklare med tåg. Biljetten ska ju ändå bokas på förhand och då får vi samtidigt beställa rullstolsplats. Visserligen måste vi oftast ringa extra för att förvissa oss om platsen för att boka den via internet är sgs omöjligt.
Men även det brukar ordna sig efter ett telefonsamtal...

Sen tycker jag inte heller om att resa på vintern.
Att sitta i rullstol är inte det varmaste vi kan göra. Du blir lätt kall och känner dig utelämnad där du sitter.
Finns det dessutom mycket snö eller är väldigt halt är det inte så lätt för den som går bakom rullstolen...

Promenad i Åbo...

Bättre då på sommaren.
Då kan vi välja var vi går beroende på underlaget.
Vi kan välja att gå på asfalterade vägar och hårt underlag.
Vi kan välja att undvika både mjuk sand, gräs eller kullerstenar.
Alla lika jobbiga både för den som sitter i eller går bakom rullstolen...

Just nu i denna stund ryter stormen utanför stugknutarna.
Snön vräker ner och det känns långt till sommar och sol och varmare tider.
En sån här stund är det lätt att längta bort till något annat. Till något varmare  och mera tilltalande.
Helt naturligt att tänka så.
Ändå stannar jag kvar här i min lilla stuga, petar in ett vedträ till i spisen och tänker att det dröjer inte så länge (knappa två månader) så sitter jag i full planering av sommarens grönsakssådd...

tågutfärd

har vi varit på...

Min allra käraste vän och jag tyckte att vi behövde ett litet avbrott från allt som hänt den senaste tiden.
Vi bokade därför en hotellövernattning i huvudstan och efter en hel del telefonerande lyckades min vän få tag i någon på VR som kunde boka tågbiljetter åt oss. Det är nämligen inte den enklaste och självklaraste sak när någon sitter i rullstol...

Visserligen har VR gett oss en stor förmån och det är att min följeslagare får åka gratis. Och jag som sjukpensionär åker till halva priset. Så det handlar inte om att det är dyrt för oss att åka tåg.
Snarare tvärtom...

Men det är alltid lika krångligt att boka rullstolsplats på tåget. Och inga gratisbiljetter kan heller bokas via datorn.
Det handlar alltså om att ringa och vänta tills man får prata med en människa som oftast är vänlig och bokar platsen. Biljetten måste sen hämtas ut personligen från en R-kiosk eller annan plats där tågbiljetter säljs.
Allt detta ordnades på bästa sätt...

Väl framme vid tåget uppstår nästa procedur där vi måste ta det lugnt och vänta tills konduktören kommer och tar ner hissen som hjälper mig upp i tåget.
I normala fall vet konduktören om på förhand när en rullstol ska på eller av och kommer och hjälper till.
En gång hände det dock att de inte fått information om min ankomst. Det blev lite oroligt men slutade bra det med.
Så gör det ju oftast...

Två dagar i huvudstan räcker gott och väl.
Jag får utlopp för känslan att aldrig få göra något eller resa nånstans samtidigt som jag inser hur bra jag har det hemma.
Med andra ord en lyckad utfärd...

Jag tycker om fisk doften i ....

... Saluhallen...

Hela platsen tycker jag om...

att resa

är inte det enklaste när man sitter i rullstol...

Min Otto som bär mig genom livet...

Först ska man tänka igenom noga vart man ska åka. Boka hotell som är handikappvänliga och likaså tänka igenom det ressätt man tänker anlita.
Någon sista minuten resa med flyg är inte ens att tänka på...

I helgen var jag och min man med tåg till huvudstaden. Först bokades biljetten som skulle ha rullstolsplats. Eftersom mannen är min medhjälpare får han åka gratis. Någon nytta har han av mig också! Och det tack vare tågsystemet vilket vi är mycket tacksamma för.
Vill jag sen sitta i en vanlig tågstol måste jag dock betala för två platser så jag valde det första. Satt i rullstolen hela tiden och det gick hur bra som helst...

Men bara detta att komma upp på tåget är ett helt äventyr!
Först kom en konduktör och ansåg att de skulle orka lyfta mig upp på tåget från perrongen ca 30 cm högt. Men efter en del diskussion från vår sida tog han sen snällt fram rampen som fanns i ett skåp precis bredvid hans fötter. Det betydde kanske att tåget försenades med någon minut men upp kom vi enkelt så.

Tacksam är jag även för skogen...

Tacksam är jag också för att tågen numera har en stor och rymlig handikappvänlig WC som gör att medhjälparen kan följa med när tåget gungar och jag inte hålls att stå för att dra upp byxorna ordentligt. Jag tror knappast att detta skulle fungera i ett flygplan. Och att undvika WC besök i 6 - 7 timmar skulle bli svårt.

Det är så mycket att tänka på.
Resa ensam skulle jag inte våga. Bara det att få en kopp kaffe från restaurangvagnen är en omöjlighet eftersom den finns en trappa upp. Tacksam även då för medhjälparen...

Väl framme i huvudstaden var det inga problem att komma av tåget. Där finns perrongen på samma nivå som tåget.
Så tog vi fram spännremmen.
Den använde vi för att spänna fast mina ben när vi skulle rulla över de stenlagda gatorna. Det hoppar och skuttar så att mina ben blir spända och spastiska och står rakt ut. Men spännremmen hjälpte benen att hållas där de skulle...

Hotellet mitt i centrum var rena lyxen!
Trots att vi bara stannade över en natt räckte det för att ha något att glädjas över under kommande tider...

Och nu på tisdag åker jag iväg för 3 veckors rehabilitering till Masku igen. Det blir välgörande för kroppen, själen och för språket...

Motomed på Masku...

Borta bra men hemma bäst...